Är så trött på livet över lag... Det är inte mycke positivt som händer här i skogen. snön går över midjan, hundarna vägrar vara ute, det går inte att gå i skogen och det är bråk varenda dag här.

Detta jävla bråkande, varför bråkar man egentligen? finns det någon egentlig orsak till att människor bråkar. Oliktänkande är ju alla hoppas jag för vi alla är ju olika individer. Varför kan man inte respektera och acceptera människors olikhet? jag menar världen hade ju faktiskt varit en bättre plats om man bara hade accepterat eller?

Jag är så less på att bli hindrad i mig själv, i min egen utveckling pga andra människors trångsynthet och avundsjuka. 

Ibland får jag får jag frågan om varför jag har valt att leva ensam och inte umgås med folk. Är det så jävla konstigt? Jag är nog en av få som helt enkelt är den jag är, på både gott och ont. Svårt för folk att acceptera mig för den jag är men det är inget jag bryr mig om. Folk brukar inte kunna låta mig vara den jag är utan att bråka med mig om varför jag är som jag är.. istället för att hålla på att bråka har jag helt enkelt valt att avstå människor och deras trångsynthet.

Ett val som jag sällan ångrar, jag har mina hundar och katter.. Jag behöver inte människor. Jag har inget behov av människor. jo jag ljög, ibland har jag det. Men jag vill kunna välja vem jag ska umgås med, när jag ska umgås och hur umgänget ska se ut. som ni kanske förstår är det inte lätt att umgås med mig.. Orkar inte vidareutveckla denna diskussion just nu..

Tittar ut genom altandörren ut över de snödränkta landskapet.. Solen skiner och min enda önskan just nu är att snön ska smälta så jag kommer ut i skog och mark så jag kan läka mig själv....

Hänga tvätt nu.. Puss